Humlor är väl anpassade till svala klimat. Den täta pälsen och deras förmåga att hålla kroppstemperaturen uppe gör att många arter kan flyga och samla pollen när andra insekter fortfarande är långsamma. Men samma anpassning innebär att stigande temperaturer kan flytta gränsen för var olika arter trivs.
En europeisk studie har försökt mäta hur stor del av den förändringen som redan kan kopplas till människans klimatpåverkan. Forskarna jämförde klimatet mellan 1901 och 2019 med kontrafaktiska scenarier — modeller av hur förhållandena skulle ha sett ut utan den antropogena uppvärmningen. Resultatet var att den klimatmässigt lämpliga livsmiljön för humlesamhällen minskade med omkring fem procent i Europa i genomsnitt, med lokala förluster på upp till omkring 19 procent.
De största minskningarna låg i södra Europa och i låglänta delar av Centraleuropa. Längre norrut och på högre höjd syntes på vissa håll en motsatt effekt, eftersom tidigare kalla områden blivit mer klimatmässigt tillgängliga. Science Official sammanfattade studien med en viktig reservation: nya klimatzoner blir inte automatiskt nya fungerande humlehabitat.
För att en humlepopulation ska kunna etablera sig krävs blommande växter under stora delar av säsongen, boplatser och möjlighet att röra sig mellan landskap. Jordbruk, vägar, bebyggelse och fragmenterade grönytor kan göra det svårt för arter att följa med när deras temperaturzon förskjuts. En modell kan alltså visa var klimatet passar, men den kan inte garantera att landskapet i övrigt gör det.
För svenska trädgårdar betyder studien inte att alla humlearter automatiskt får det bättre när Norden blir varmare. Vissa arter kan tillfälligt få större klimatiskt utrymme, medan andra påverkas av förändrad blomningstid, torka eller konkurrens. Den praktiska delen är därför densamma som tidigare: lång blomningssäsong, variation i växter och så lite bekämpningsmedel som möjligt ger lokala pollinatörer bättre förutsättningar.
Det är också viktigt att skilja mellan modellberäknad habitatförlust och observerad förlust av varje enskilt bo. De fem procenten är ett europeiskt genomsnitt, inte ett mått på hur många humlor som försvunnit från en viss kommun. Lokala förutsättningar kan vara mycket bättre eller mycket sämre.
Studien visar ändå att klimatförändringen redan flyttar den karta som humlorna måste leva efter. När lämpliga områden rör sig norrut eller uppåt i terrängen blir sammanhängande blomrika miljöer allt viktigare. För naturvård och trädgårdar handlar framtiden därför inte bara om att skapa fler gröna platser, utan också om att se till att pollinatörer faktiskt kan ta sig mellan dem.