På Blakely Island i den amerikanska delstaten Washington har arkitektfirman Wittman Estes färdigställt ett gästhus på 400 kvadratfot, cirka 37 kvadratmeter, som hämtar sin inspiration från Le Corbusiers ikoniska Cabanon från 1952. Huset, som ligger mellan ett stort flyttblock och en gammal douglasgran, är ett samtida svar på arkitekturhistorikerns idé om minimumcellen – ett komprimerat boende där varje kvadratmeter är omsorgsfullt planerad.
Gästhuset ersätter en tidigare skjul på tomten och är uppfört på smala stålpelare för att anpassa sig till den branta terrängen. En hängande metallgång leder från skogen ner till entrén, medan marken under huset lämnas orörd. Den stora glaciärstenen ligger bara några centimeter från byggnaden och blir en naturlig del av utsikten från vardagsrummet.
Inredningen följer en kompakt planlösning där en Murphy-säng fälls ner i huvudrummet, köket är placerat under en loft med två sovplatser och badrummet har ett glasparti som vetter mot träden. Genom stora skjutdörrar öppnar sig huvudrummet mot Thatcher Bay och en utskjutande terrass, vilket gör att det lilla utrymmet upplevs betydligt större än dess faktiska yta.
Byggprocessen påminde om Le Corbusiers sätt att arbeta. Cabanon prefabricerades på Korsika innan den monterades vid Medelhavet, och för Blakely Island valde man en liknande strategi. Eftersom tung utrustning var svår att transportera till den avlägsna kusten, tillverkades stora delar av huset hos byggfirman i Everett och fraktades sedan med pråm över vattnet.
Materialvalet är genomtänkt med västerländsk rödceder från ön som fasad, björkplywood på innerväggarna och synliga furubalkar i taket. I mitten av huvudrummet hänger en svart öppen spis som kan roteras 360 grader, så att den antingen värmer rummet eller vänder sig mot terrassen när dörrarna är öppna.
Säsongsvisa förändringar spelar en central roll i husets arkitektur. Under varma månader kan glasväggen skjutas åt sidan och terrassen blir en förlängning av rummet. Vintertid sluter sig volymen kring den öppna spisen, samtidigt som de långa vyerna mot vattnet och skogen behålls genom glaset.
Wittman Estes beskriver projektet som en undersökning av tillräcklighet snarare än en formmässig efterlikning. Där Le Corbusier komprimerade boendet utifrån människokroppens mått, ger den samtida versionen något mer utrymme och använder vikbara möbler och öppningar mot landskapet för att förstora rumsligheten. Sjuttiofyra år efter Cabanon visar minimumcellen sig fortfarande vara en produktiv utgångspunkt – här med väggar som öppnar sig betydligt vidare.