Kärlek, begär och rätten att leva på egna villkor är teman som återkommer i film, och en ny genomgång lyfter fram fem queera filmer som tål att ses på nytt. Urvalet spänner över flera decennier och länder, men gemensamt är att känslorna i filmerna är starka, samtidigt som de sällan kan förverkligas utan kostnad.
Den första filmen är Carol från 2015, regisserad av Todd Haynes och baserad på Patricia Highsmiths roman. Handlingen utspelar sig i New York på 1950-talet, där Therese arbetar i ett varuhus och möter den elegant klädda Carol, som går igenom en skilsmässa. Cate Blanchett och Rooney Mara ger relationen utrymme för det outsagda, och resor, möten och en gradvis minskad distans bär stora erotiska laddningar. Samtidigt finns en verklig insats: Carol måste räkna med att förhållandet till en kvinna kan användas i en tvist om dottern.
Därefter nämns Moonlight från 2016, där Barry Jenkins följer Chiron i tre skeden av livet, som barn, tonåring och vuxen man. Chiron växer upp i Miami och lär sig att känsligheten kan utsätta honom för våld. Som vuxen döljer han sin sårbarhet bakom en hård yta. Ett återseende med Kevin, där en enkel måltid blir ett omsorgsfullt gest, hör till filmens mest ömma scener. Jenkins låter karaktärerna tiga, leta efter ord och inte veta vad som händer härnäst.
Porträtt av en kvinna i brand från 2019 är Céline Sciammas film om en konstnär, Marianne, som i hemlighet ska måla ett porträtt av Héloïse, avsett för hennes blivande make. Handlingen förläggs till Bretagne på 1700-talet, och romansen byggs upp genom iakttagelser av händer, miner och sätt att gå. Gradvis blir det tydligt att även modellen betraktar konstnären lika uppmärksamt. Noémie Merlant och Adèle Haenel spelar den ömsesidiga nyfikenheten utan brådska. Vid sidan av kärleken finns kvinnlig solidaritet och en kort stund av frihet från de manliga beslut som vilar över bådas framtid.
Claire Denis Pärlan i ökenmörkret, här i den svenska titeln Beau travail från 1999, utspelar sig bland soldater i Främlingslegionen i Djibouti. Galoup, spelad av Denis Lavant, reagerar på en ung rekryt med växande fientlighet. Avundsjuka, fascination och behovet av kontroll är svåra att skilja åt. Militärövningarna liknar koreografi, och kameran lyfter fram ansträngningen och kropparnas närhet. Den queera spänningen finns kvar i gester och blickar. Lavants avslutande dans visar en kropp befriad från den disciplin som tidigare styrt varje rörelse.
Den femte filmen är Wong Kar-wais Happy Together från 1997. Ett par från Hongkong reser till Argentina i hopp om en nystart. Lai Yiu-fai och Ho Po-wing, spelade av Tony Leung och Leslie Cheung, separerar och återförenas om och om igen. Wong Kar-wai visar en dragningskraft som inte räcker för att bygga en hållbar relation. Buenos Aires framstår samtidigt som sinnligt och smärtsamt främmande, och en gemensam dans suddar inte ut tidigare skador. Filmen passar dem som vet att löftet om att börja om kan låta vackert och med tiden kännas smärtsamt bekant.
Tillsammans visar de fem filmerna att kärlek i queera berättelser ofta handlar om mod, väntan och val, snarare än om att allt ordnar sig. Att läsa dem sida vid sida ger en bild av hur olika tider och miljöer ramar in samma grundfrågor om att se och bli sedd.