Ryssland är rikt på naturresurser i en skala som få länder kan mäta sig med. Världsbanken värderar landets BNP 2025 till omkring 2,56 biljoner dollar. EIA uppskattar de bevisade oljereserverna till 58 miljarder fat och gasreserverna till 1 559 biljoner kubikfot.
I 2024 års produktion låg Ryssland på omkring 9,2 miljoner fat råolja per dag och 23,2 biljoner kubikfot torr naturgas. USGS uppger dessutom att landet stod för 41 procent av världens palladium, 30 procent av naturliga ädelstensdiamanter och 21 procent av kaliumsalter. FAO:s skogsbedömning från 2020 gav Ryssland omkring 815 miljoner hektar skog, ungefär en femtedel av världens skogsareal.
Men resursrikedom säger lite om hur jämnt välståndet är fördelat. Rosstat redovisar en genomsnittlig månadsinkomst per person på 63 959 rubel i hela Ryssland 2024. I Moskva var motsvarande tal 143 171 rubel. I republiken Tuva var det 33 541,6 rubel. Moskvanivån var alltså ungefär 4,27 gånger högre.
Fattigdomen visar samma geografiska skillnad. Den reviderade nationella andelen under fattigdomsgränsen var 7,1 procent 2024. I Tuva var den 20,4 procent. Det är viktigt att inte göra resten av landet till en enda kategori: flera stora regionstäder och råvaruregioner har höga inkomster. Skillnaderna mellan regionerna är själva poängen.
Den ryska geografin förklarar en del av gapet. Fjärran österns federala distrikt täcker 40,6 procent av landets territorium men har bara 5,38 procent av befolkningen. Att bygga och underhålla vägar, elnät, sjukhus och skolor över sådana avstånd blir dyrt per invånare.
Världsbanken har beskrivit Rysslands rumsliga ojämlikhet som en kombination av inlandsbaserad och utspridd bosättning, långa avstånd till stora marknader, arvet från sovjetisk planering och råvaruutvinningens geografi. För ekonomisk potential spelar därför urbanisering, marknadsanslutning och kompetens lika stor roll som själva fyndigheten.
Ett konkret exempel på vardagsinfrastruktur finns i Burjatien. I det rurala bostadsbeståndet 2024 hade 21,7 procent av ytan vattenledning, 18,2 procent avlopp och 10,7 procent varmvatten. Det är en regional siffra, inte ett genomsnitt för hela den ryska landsbygden.
Rysslands ekonomiska paradox är därmed inte brist på tillgångar. Den ligger i hur stora naturvärden ska omvandlas till produktivitet och offentliga tjänster över ett mycket stort och glest befolkat territorium. Den frågan avgör hur mycket av landets råvarustyrka som till slut märks i vanliga hushåll.