En ny inredningstrend, kallad «quiet contrast» eller tyst kontrast, väntas enligt interiörexperten Rory Alastair Robertson ersätta den populära helhetsmönstringen, där väggar, textilier och möbler matchas i samma färg och ton. Idén är att medvetet låta närliggande material och nyanser mötas utan att helt stämma överens, vilket skapar en subtil friktion i rummet.
Rory Alastair Robertson är senior interiörredaktör och konsult baserad i Shoreditch i London och har arbetat inom branschen under lång tid. Han har bland annat skrivit för Livingetc och undervisar som gästlärare vid KLC School of Interior Design i Chelsea. Enligt honom handlar trenden om att undvika det helt sammanhängande och i stället låta rummet få en viss spänning som gör att det känns levande.
Bakgrunden till hans syn på färg och yta sträcker sig tillbaka till uppväxten i Edinburgh, där han omgavs av georgiansk och viktoriansk arkitektur. Hans mamma målade själv om familjens treplanstrappa i viktoriansk stil och förgyllde senare vardagsrummet för hand, ett arbete som tidigt väckte hans intresse för dekorativa tekniker och färgens möjligheter. Den erfarenheten präglar, enligt honom, hans nuvarande idé om att färg och material ska samspela snarare än att vara identiska.
Det är också en förskjutning från den maximalistiska era som var förhärskande under tidigare decennier, då dekorativa tekniker och starka färgval stod i centrum. Den nya riktningen är mer återhållsam men inte steril: nyanserna är nära varandra, men tillräckligt olika för att ögat ska registrera skillnaden. Det kan handla om en vägg i en varm sandton kombinerad med ett textil i något gulare eller grårosa ton, eller en träyta som möter en metall med liknande men inte identisk värme.
Liknande synsätt finns även hos andra inredare. Nina Takesh, grundare av studion Nina Takesh Interiors i Los Angeles, beskrivs i en separat artikel av Homes & Gardens som en designer som arbetar med skulpturala former, rika texturer och lagrade färgpaletter. Hennes arbete präglas av ett modernt uttryck kombinerat med värme och återhållsamhet, och hon har tidigare betonat att rum inte alltid behöver göras större för att fungera bra. Ibland kan ett mindre och mer avgränsat rum vara det bättre valet.
För den som vill prova trenden hemma föreslår Robertson att man börjar i små steg. Ett enkelt sätt är att välja en huvudfärg och sedan variera dess nyanser i textilier, kuddar och mattor, i stället för att köpa allt i exakt samma kulör. Även material kan spela med varandra: ull mot linne, matt keramik mot blank metall eller trä i en något ljusare ton än golvet. Målet är en balans där helheten känns harmonisk men inte förutsägbar.
Trenden bygger på en tanke som också återfinns i resonemang kring hur man möblerar en soffa med befintliga inslag. Ett exempel är en artikel om en neutral soffa som kan förnyas med hjälp av kuddar i andra nyanser, en idé som enligt tidningens redaktör bygger på att ett möbelstycke inte behöver bytas ut för att förnyas. Tillsammans visar exemplen att förnyelse ofta handlar om små justeringar i färg och struktur snarare än om stora investeringar.
Robertson menar att resultatet blir mer personligt än den totalt sammanhållna looken. När rummet innehåller små avvikelser i ton och yta får det en tydligare karaktär och framstår som mindre färdigställt på ett genomtänkt sätt. Han ser det som en naturlig utveckling av den moderna inredningen, där det avsiktliga och det ofullkomliga får samsas.