En fåtölj som ser ut att vara uppblåst men som är tillverkad av tunn, styv akryl. Det är resultatet av ett designkoncept där vikningen inte bara är en praktisk funktion utan själva formspråket. Genom att vika akrylskivor i mjuka kurvor skapas en volym som påminner om en uppblåst ballong eller ett vikt pappersobjekt, samtidigt som materialet är hårt vid beröring.
Designern Jihong Lee har hämtat inspiration från origami och ballonger – två referenser som båda skapar rymd ur något platt. Den tunna akrylen viks till markerade kurvor och ger intryck av tjocklek utan att möbeln blir tung. Det ger en generös och stabil känsla, men konstruktionen bidrar samtidigt till att minska den vikt som annars är vanlig hos akrylmöbler med liknande visuell volym.
Akryl förknippas ofta med skarpa kanter, polerade ytor och en viss kyla. Här bryts de förväntningarna av breda rundningar och mjuka övergångar. Silhuetten antyder mjukhet, nästan som en pudding eller en långsamt uppblåst form, medan materialet i själva verket är hårt. Den kontrasten mellan vad ögat förväntar sig och vad handen känner är en stor del av möbelns personlighet och inbjuder till att bli berörd.
Konstruktionen är genomtänkt. Den vikta akrylen vilar på ett strukturerat benstativ och kan fästas utan extra bultar eller lim. På så sätt får materialet en bärande roll samtidigt som uttrycket förblir rent. Färre synliga skarvar gör att fåtöljen uppfattas som en sammanhängande form i stället för en samling delar.
Att möbeln levereras platt paketerad förstärker idén. Vikningen blir inte bara en visuell gest utan en del av hur stolen transporteras, monteras och förstås. Det finns en tillfredsställande gör-det-själv-kvalitet i processen, nästan som att slutföra ett stort origamiprojekt och se ett användbart föremål växa fram ur ett platt ark. Den känslan av delaktighet gör stolen tillgänglig trots sitt skulpturala utseende.
Designen döljer inte sin konstruktionslogik. Vikningarna är synliga, begripliga och centrala för karaktären. Det ger en omedelbar enkelhet – man kan titta på stolen och börja föreställa sig hur den kommit till. I ett rum skulle den lätt bli en blickfång. Den transparenta akrylen håller den visuellt lätt, medan de överdrivna kurvorna ger tillräcklig närvaro för att förändra stämningen i ett rum. Den känns lekfull utan att bli en renodlad noveltysak, och experimentell utan att förlora sin funktion som sittmöbel.
Den starkaste idén är till slut ganska enkel: ta en tunn, styv skiva och få den att kännas fyllig, mjuk och omfångsrik enbart genom vikning. Därmed förvandlas ett välbekant material till något oväntat taktilt och uttrycksfullt. Glädjen i att vika, montera och förstå finns inbyggd i möbeln – ett föremål som verkar lika roligt att bygga som att leva med.