Nepal höll på måndagen en officiell sorgedag för offren efter översvämningarna den 26 augusti. Samtidigt fortsätter räddningsarbetet vid tolv vattenkraftsprojekt där hundratals arbetare fortfarande saknas.
Enligt den senaste rapporteringen från Associated Press har mer än 1.300 människor dött i Nepal och Tibet tillsammans. Omkring 5.000 personer är fortfarande saknade, bland dem utländska medborgare. Flaggor vid myndighetsbyggnader halades till halv stång när landet nådde den trettonde dagen efter katastrofen.
Det är just vid vattenkraftsanläggningarna som sökandet blivit som mest tekniskt komplicerat. Omkring 900 arbetare kopplade till tolv projekt saknas och ungefär 500 tros ha befunnit sig i tunnlar när vatten, lera och stenmassor slog in. Uppgiften är en uppskattning och innebär inte att räddningsledningen vet exakt var varje person befinner sig eller om alla fortfarande lever.
Översvämningen förstörde vägar, broar och byggnader och blockerade tunnelöppningar med lera och stora stenblock. Nepals utrikesdepartement beskriver omfattande skador på bostäder, vägar, broar, vattenkraftsanläggningar och annan kritisk infrastruktur i bland annat Rasuwa, Nuwakot och Dhading.
Trots svårigheterna har människor hittats levande. Två nepalesiska arbetare räddades på fredagen ur tunneln vid Trishuli 3A, nio dagar efter katastrofen. Dagen därpå fördes en kinesisk arbetare ut ur en annan vattenkraftstunnel. Specialiserade team från Indien, Kina, Sydkorea och USA hjälper nu de nepalesiska räddningsstyrkorna.
Framgångarna har gett familjer hopp men också ökat pressen på myndigheterna. Anhöriga till saknade arbetare samlades på måndagen nära premiärministerns kontor och flera departement i Katmandu. De kräver snabbare insatser och tydligare besked om vilka anläggningar som sökts igenom.
Sorgedagen sammanföll med en viktig religiös tidsgräns. I det huvudsak hinduiska Nepal varar en traditionell sorgeperiod i tretton dagar. För familjer vars anhöriga fortfarande saknas blir avslutningen svår. Några har genomfört symboliska begravningsritualer utan att någon kropp har kunnat återfinnas.
Översvämningen tros sannolikt ha utlösts av en glaciärkollaps i Himalaya, men den exakta händelsekedjan är fortfarande föremål för utredning. Katastrofen visar samtidigt hur snabbt en högalpin händelse kan slå mot både samhällen och tekniska system i smala dalgångar.
Nästa avgörande steg är att skapa säker tillgång till tunnlarna. Räddarna måste rensa vägar, stabilisera passager och föra in utrustning utan att utsätta personal eller eventuella överlevande för nya ras. För de tusentals familjer som väntar på besked är den officiella sorgedagen över. Ovissheten är det inte.